En hyllning till Fredrik Backman - Digital strateg och konsult för läkemedelsbranschen
15477
post-template-default,single,single-post,postid-15477,single-format-standard,et_bloom,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-11.0,qode-theme-bridge,unknown,wpb-js-composer js-comp-ver-5.1.1,vc_responsive

En hyllning till Fredrik Backman


Min farbror hade dött.

Ja, den här hyllningen börjar så makabert.

Min farbror hade dött.

Mannen som alltid varit lite av ett mysterium. Inte för att han på något sätt var mystiskt, utan för att vi helt enkelt inte hade någon nära kontakt.

Vi har inte det i vår familj på min pappas sida.

Utspridda över landet och med en ådra av tydlig avsaknad av behov av närhet genom släktbanden.

Vi träffas någon gång då och då med några års mellanrum och antalet gånger jag träffade mina kusiner på min pappas sida av familjen innan jag blev vuxen går troligen att räkna på fingrarna.

Om man räknar fingrarna en gång.

Max.

Väldigt ung

Överläkare och specialist inom öron-näsa-hals så hade han gått bort av en plötslig propp i hjärnan. Ståendes mitt i köket tillsammans med sin fru hade han segnat ner och lämnat jordelivet. Den enda akademiskt utbildade i den syskonskaran, barn efter farfar som varit överläkare inom psykiatrin.

Högt utbildad läkare, alldeles för ung. Och helt plötsligt borta.

Det var den begravningen jag och mina två närmaste bröder skulle åka till.

Dödsfall väcker alltid en lång rad olika känslor och just min farbrors bortgång likaså. Men speciellt var just att han inte var gammal som i gammal-gammal. Han var inte pensionärsgammal. Han var egentligen väldigt ung.

Min pappa är hans bror och några år yngre. Inte många.

Började döden komma mig så nära?

Det var ungefär där jag befann mig i mina tankar när jag och två av mina bröder skulle åka milen från Stockholm till Hudiksvall, inkapslad i någon form av tapperhet som jag inte kände. I ett försök att verka avslappnad när jag faktiskt verkligen inte var det.

Tankar på dödens närhet snurrade alldeles för påtagligt runt, runt i huvudet.

Så, ganska tidigt på vår resa genom landet i en konstlad stämning, frågar min 10 år yngre bror oss andra helt plötsligt om vi läst något skrivet av Fredrik Backman. Han skrev tydligen en blogg på tidningen Café. Han var tydligen jätterolig. Hade vi verkligen missat honom.

“Vilken värld lever ni gamlingar i egentligen…?”

En laptop plockades raskt upp. Vi behövde verkligen avledas från den dova stämning som låg som en våt filt över vårt umgänge. Eller, jag vet att jag behövde det i alla fall.

“Jag skiter i vad hon säger!”

Det var den vanligaste taggen på Fredriks inlägg på hans blogg. Han pratade tydligen om sin fru. En persiskt kvinna. “Jag skiter i vad hon säger!”… kan man verkligen skriva så??

“Min vän N” var nog den näst vanligaste.

Min yngre bror började läsa först ett blogginlägg.

Sedan ett till. Och sedan ett till.

Och ett till…

Nästan hela resan hjälptes vi åt att läsa blogginlägg efter blogginlägg för varandra. Och vi började skratta. Vi skrattade faktiskt så att tårarna rann och käken krampade så där som den gör när man skrattar alldeles för ovant mycket.

Jag glömde nästan bort vart vi var på väg, vad som låg framför oss, situationens egentliga allvar, när ord för ord orkestrerade av Fredrik lästes upp.

Vi var i den stunden bara tre bröder ute på en helt vanligt roadtrip som skrattade samman kring något som var helt fantastiskt.

Jag kan inte beskriva känslan som annat än befriande. Oerhört befriande.

Väl i Hudiksvall minns jag att jag drabbades av dåligt samvete. Vi hade läst för varandra näst intill fram till det att hjulen stannade utanför kyrkan och mitt samvete sa mig att vi var för muntra för det allvarliga och sorgtyngda som skulle komma.

Begravningen av min farbror.

Ceremonin var väldigt fin och när han sänktes ner i jorden rann tårarna igen. Det existentiella var tillbaka med full kraft och sorgen över vad hela ceremonin innebar och dödens närhet var påtaglig.

Jag ångrar fortfarande att jag inte ställde mig upp och berättade hur jag genom mitt arbete träffat många läkare som genom mitt efternamn förstått att jag hade någon koppling till min farbror. Hur de respekterat honom och hur de bett mig hälsa så gott till honom.

Jag hälsade från dem till honom när han sänktes ner i jorden.

Vägen hem var en helt annan resa än resan bort.

Vi hade knappt inga blogginlägg av Fredrik kvar att läsa och sorgen och allvaret fick sitt utrymme. Vi pratade om livet, om vår gemensammafamilj och våra respektive familjer.

Vart vi befann oss i livet.

Att fly helt är aldrig en långvarig lösning.

Men resan upp till min farbrors begravning kommer jag alltid att minnas och från den dagen har jag troligen läst vartenda ord Fredrik Backman skrivit.

Läsning som ger glädje

Jag fullkomligt älskar den oförtäckta glädje jag så ofta känner när jag läser hans texter.

De helt ostoppbara skratt som bubblar upp från magen. Fnisset, eller snarare gurglet när jag ändå försöker vara tyst när skratten exploderar och min fru försöker somna. Min frus kärleksfulla frustration när hon inser att jag skrattar hejdlöst för att jag “läser Fredrik Backman”.

Det är så många gånger som olika blogginlägg skrivna av Fredrik Backman gett mig några minuters respit från en då allvarlig, tryckt eller till och med nedstämd sinnestillvaro.

Där jag fått andas in djupt och släppa ut luften i ett innerligt skratt.

Men det är inte bara i negativt laddade stunder som allting lyfter.

Det är varje gång.

Utan undantag.

Det är så många gånger som jag förväntansfullt öppnat hans blogg för att få läsa det senaste han skrivit.

Jag vet vad som väntar när jag ser ett nytt inlägg.

Glädje.

Känslor.

Skratt.

Och ett visst mått av allvarsamhet när det är påkallat.

Tack för allt du skrivit

Så, Fredrik, om du av någon anledning läser det här vill jag med det här inlägget tacka dig för att du lyft mig i med och motgång genom ditt skrivande.

Att du fått mig att skratta hejdlöst så oerhört många gånger!

Att din bok “Saker min son borde veta om världen” inspirerade mig att tänka på vad jag vill kunna berätta för mina barn när de växer upp.

Att du rört mig till både skratt och tårar genom “En man som heter Ove”.

Att du rört mig till både skratt och tårar genom “Min mormor hälsar och säger förlåt”.

Att du rört mig till både skratt och tårar genom “Britt-Marie var här”.

Och att du redan rört mig till tårar och fyllt mitt bröst med starka känslor genom boken “Björnstad” trots att jag i skrivande stund bara läst de första 56 sidorna.

Det blev det signerade exemplaret. Jag kan verkligen förstå att du samlar på skrivmaskiner!

Jag är gift med en persisk kvinna, den starka sorten som på så många sätt liknar Neda.

Jag är övertygad om att det inte finns någon annan sort.

Vi har två barn.

Jag har trampat på lego.

Jag älskar Fesen djon och Sereshk polo.

Jag känner igen det du beskriver på ett så innerligt sätt och jag hoppas att du aldrig slutar skriva.

Och skulle du någon gång göra det så vill jag fram tills dess bara säga en sak:

Tack för allt du hittills skrivit och kommer att skriva!

Sluta inte…

Fredrik Holmboe

Fredrik Holmboe

Digital strateg och konsult at Dualia AB
Kroniskt nyfiken, högaktiv och fascinerad livsstudent med passion för strategisk marknadsföring som skapar reellt värde för mottagaren. Konsult inom digital marknadsföring, försäljning och projektledning i en unik kompetenskombo som ger aktivt genomslag. Som hobbyprojekt byggde han en e-postlista omfattande drygt 33 000 mottagare med fokus på internetmarknadsföring, konverteringsoptimering och copywriting.
Fredrik Holmboe
@therese_lange Toppen, tack så mycket! Då är ett mail skickat. Trevlig midsommar!! - 3 days ago
Fredrik Holmboe
No Comments

Lämna en kommentar