Amfibiebataljonens utbildningskontroll (UBK) år 2000 – Del 3 - Digital strateg och konsult för läkemedelsbranschen
15499
post-template-default,single,single-post,postid-15499,single-format-standard,et_bloom,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-11.0,qode-theme-bridge,unknown,wpb-js-composer js-comp-ver-5.1.1,vc_responsive

Amfibiebataljonens utbildningskontroll (UBK) år 2000 – Del 3

Här fortsätter redogörelsen för min utbildningskontroll inom Amfibieregementet år 2000. Den första delen som beskriver fredag och lördag kan du läsa här (länk) och den andra delen som beskriver söndag och måndag här (länk).

Tisdag

Efter ceremonin fick vi gå tillbaka och gräva ytterligare en stund, för att sedan få order om att fylla igen hålet igen. Vissa var nu naiva nog att tro att vi skulle få gå och sova men så var naturligtvis inte fallet. Vi fick order om att riva förläggningen och ta ut alla saker till Nyckelås igen. Som vanligt fick vi inte mycket tid och eftersom alla gjort tappra försök att torka sin dyblöta materiel så blev det nu en otrolig oordning på allas saker. Klockan var nu sex på morgonen och en ny dag hade börjat. Vi fick lov att laga frukost i relativt lugn, samla ihop oss och förbereda oss. På vad visste vi inte.

Klockan sju fick vi order om att vara färdiga för stridsparsorientering. Instruktionerna var att vi skulle springa en av de banor som markerats ut om ca 7 km. Tid för detta var 75 minuter och detta moment visade sig vara bland de svåraste på hela UBK’n. Alla led av sömnbrist, själv hade jag nog sovit 30-40 minuter sammanlagt så här långt, alla hade sargade fötter, slitna kroppar, trötta ryggar och framför allt vara alla helt tömda på energi. Under sådana förutsättningar är det inte lätt att springa, än mindre orientera, med full NU, stridsbälte och vapen.

Första banan missade jag och min stridsparskamrat N tiden med ett par timmar. Vi tappade helt enkelt bort oss och insåg det först efter att ha sprungit 5-6 kilometer. Vi hade så ont i fötterna att vi knappt kunde gå tillbaka till starten för att börja om.

Vid andra försöket sprang vi bort oss redan efter 3-4 kilometer och var på något sätt glada över att vi inte kommit längre bort. Vi vände tillbaka till Nyckellås och gav oss ut på en tredje bana. Den här gången med befälens ord i bakhuvudet att om vi inte klarade prövningen denna sista gång så skulle UBK’n vara över för vår del. Vi skulle misslyckas.

Så det var med en enorm känsla av panik som jag och N gav oss ut, beredda att satsa allt på att springa in på under 75 minuter. Men i allt sömnlöst töcken så tappade vi bort oss igen. Vi kunde helt enkelt inte läsa kartan rätt och fick vända tillbaka för att ta emot vårt misslyckande.

Jag var helt förstörd.

Jag var bokstavligt helt förstörd.

Jag hade gett allt och var tömd på varje resurs jag hade att uppbåda och jag trodde inte att det var sant.

Jag minns att jag grät, men jag minns inte att jag tänkte något särskilt. Världen vara bara ett enda stort töcken.

Jag var helt enkelt slut.

Vi kom tillbaka till Nyckellås, fick ordern att packa ihop vår materiel och jag förberedde mig på att åka hem med skammen osande ur varenda cell i min kropp.

Jag tror att det var därför jag inte förstod orden jag hörde från en av våra bästa fänrikar där jag stod och packade ihop min utrustning. Han pratade med mig och det lät som han sa saker som “springa igen” och “ett till försök”. Men jag fattade inte först och jag springa var absolut det sista jag ville göra. Jag ville bara lägga mig under en sten och aldrig komma fram igen.

Men när det till slut gick upp för mig att det fanns tid för mig och N att, om vi ville, göra ett sista försök att klara stridsparsorienteringen så hände något jag inte kan beskriva i efterhand. Total förtvivlan byttes mot en mental beslutsamhet jag aldrig tidigare upplevt! Jag skulle klara den där j*vla banan, och jag skulle inte bara klara den, jag skulle fullkomligt KROSSA den!! Allt jag hade kämpat för under flera månader under grundutbildningen, all skit jag genomlidit under de senaste dygnens prövningar i kylan, utan sömn och med minsta möjliga näringsintag, allt skulle gå om intet om jag inte klarade av den här sista lilla j*vla skitsaken!

Jag skulle KROSSA banan!! Och inget skulle komma i vägen…

Edit: Jag vet att det låter dramatiskt, men det var ungefär så där mina tankar gick och aldrig innan och aldrig efter har jag upplevt samma beslutsamhet. Kraften jag lyckades finna i mig själv i den stunden får mig fortfarande att häpna.

Vi sprang och vi orienterade oss mot vägkorsningar, bäckar och höjder. Jag minns hur jag sprang och stapplade om vart annat, hur jag daskade till mig själv för att få en rush av adrenalin för att orka fortsätta, jag minns att jag mentalt eldade på mig själv varenda gång kroppen var på väg att stanna och jag minns hur vi skrek och peppade varandra att hålla koll på kartan och hålla fart på benen.

Att ge upp fanns inte.

Det var lika mycket frenesi som det var målmedvetenhet som höll igång oss och när vi kom i mål gjorde vi det på ungefär 65 minuter, 10 minuter under utsatt tid och som ett av de snabbaste stridsparen i tre plutoner.

Vi hade då sprungit drygt 2 mil den förmiddagen för att till slut klara av det!

För många blev detta misslyckandet på UBK’n. Det var många som var fysiskt starka nog men som av olika anledningar inte klarat vårda sig själv och sin materiel. De hade exempelvis förstörda fötter eller var helt enkelt för slutkörda och klarade inte detta moment. De fick ytterligare en chans senare under veckan och några hade då återhämtat sig tillräckligt för att lyckas, men det var några som inte läkt ihop tillräckligt. Dessa fick ingen basker på ceremonin.

Sent på eftermiddagen kom bussarna för att ta oss hem till Amf4. Jag satte mig på bussen och gjorde som jag brukade göra, d.v.s. vårda. Jag vätskade upp, käkade kex och försökte torka mina strumpor. När jag sedan bestämde mig för att jag gjort vad jag kunde för att förbereda mig på vad som än skulle komma och somnade så vaknade jag med ett ryck när en kadett kom in i bussen och vrålade att vi hade 5 minuter på oss att lasta ur trossarna, han skrek “UBK’n är inte slut”!

Vi hade gjort den 1½ timme långa resan från Bulid i Uddevalla till Amf4 i Göteborg och jag mindes ingenting, ett knäpp med fingrarna hade gått långsammare och det var en mycket märklig känsla.

Nu tog vården vid.

Allting bedömt av befäl. Om någon komade fick han en varning och man kunde få tre varningar innan man förlorade den hägrande baskern. Vi vårdade materiel hela kvällen, allt från tält till vapen och vi fick för första gången på vad som kändes som en evighet ISO mat (lagad mat i värmekärl). Säg dock den lycka som varar. Vi fick slänga i oss maten under de 25 metrarna från lastbilen där maten serverades till barackens dörr (där ett befäl stod och skrek) och maten resulterade mest bara i magknip. Knappt 30 sekunder för en tallrik Korv Stroganoff är väl lite. Men gud vad det var gott…

Under vården så svullnade fingrarna otroligt mycket och vård av metallföremål, speciellt AK5’an, blev en riktig pina. Jag fick även vätskeblåsor på ovansidorna av händerna som sprack väldigt lätt. Vet inte vad det berodde på, men hela vårddelen av UBK’n var en utmaning i sig. Varma baracker, smärtande fötter, ömma händer, sargade kroppar och hela grustag i ögonen. Att hålla sig fokuserad och leverera var svåååårt!!

Onsdag

Klockan tolv på natten fick vi en kexchoklad som skulle ätas på 20 sekunder. Ungefär klockan ett hade vi vårdat allt externt materiel och vi fick marschera upp till kasernen. Sova tänkte vi, men naturligtvis inte.

Där uppe stod befälen och beordrade att vi skulle vårda vår personliga utrustning; “knäppetält”, kängor, termos, kåsa och jägarkök. Dessutom skulle allt vått (dvs. det mesta) hängas ner i torkrummen och i källarkorridoren.

Efter genomförd visitation var det “plutonsdusch” (där allt går på tid, 15 sekunder att blöta ner sig i duschen, 15 sekunder att tvåla in sig utanför duschen när nästa man blöter ner sig och 15 sekunder att skölja av sig) och jag fick en CHOCK när jag för första gången på flera dygn tog av mig kläderna och fick se min egen kropp i ljus. Jag hade gått ner otroligt mycket i vikt. Mina ben var tunna, mina axlar beniga och jag såg helt enkelt för j*vlig ut! Jag trodde knappt mina ögon…

Efter duschen fick vi en order att Berghaus, tält, stridsbälte, skyddsmask samt sovsäck (som man använt mycket… not!!) skulle vara vårdade innan morgonuppställningen. Klockan var nu tre på natten och vi fick äntligen välja om vi ville gå och lägga oss i våra sängar eller vårda färdigt. De flesta, jag inkluderad, valde att sova men gick upp ett par timmar senare för att hinna vårda färdigt.

Onsdagen bestod sedan av fortsatt vård av materiel och visitationer av densamme, samt en lång skön stund då alla fick lägga sig på sina sovsäckar (som hade visiterats) och vänta på sjuksyster som gick runt till var och en och kollade tempen, fötterna och den allmänna (ruskigt dåliga) statusen. Här uppdagades det att en del hade så svårt sargade fötter att de “veckat sig”, d.v.s. hade djupa fåror, och blödde och varade vilket för ett par killar satt i nästan två veckor.

På eftermiddagen marscherade vi till en kompaniuppställning där övningsledaren major A tackade och berömde oss för vår insats. Någon “UBK slut” kom dock inte, men man märkte att nu var det värsta slut. Eftersom jag insett att jag gått ner väldigt mycket i vikt så passade jag på att väga mig och insåg att jag hade gått ner 11-12 kilo på 4 dygn vilket kanske kan fungera som en måttstock på hur värst “det värsta” varit.


En utmärglad Fredrik på logementet
efter Baskerceremonin

Torsdag

Torsdagen handlade mest om logistik och förberedelse för vår nya tjänstgöring i respektive specialistpluton, jag hamnade på Stridsbåtspluton, och förutom att flytta våra tillhörigheter så sydde vi på märken på våra nya uniformer och vilade. Vissa, som orkade, hade stridshinderbanan kvar och sprang den. En del klarade den faktiskt vilket var sjukt imponerande efter den vecka vi haft bakom oss… Vi fick också ut våra gröna baskrar för tillstukning. För de flesta var detta en slapp dag och en dag för eftertanke.

Fredag

På fredagen övade vi hela förmiddagen inför baskerceremonin, som gick av stapeln klockan ett på eftermiddagen. Det marscherades fram och tillbaka, alla hade ont någonstans och det jämrade tyst i leden. Vi såg antagligen ut som en lång rad stukade tranor där vi gick men det var tvunget att varje manöver skulle sitta till ceremonin, den ceremoni som vi alla kämpat så hårt för vara en del av.

Och så var det äntligen dags!

Den prövning många fruktat under fyra månader var över.

Föräldrar och släktingar hade rest in från hela landet.

Vi var trasiga i kroppen, sargade in till våra kroppars kött men så otroligt stolta.

Vi var hårdast… vi var tuffast… vi var BÄST!!!

Inget annat fanns…

Inmarsch, ingen klagade, alla gick i exakt formation med rak rygg och bestämda steg.

“Halt!”

Bestämda steg…

“Hööögerrr… OM!!”

Exakta rörelser…

“Mössa av!”

Sliter av mössan…

“Basker på!”

STOLTHET!!

UBK’n var slut!!!


Strax efter Baskerceremonin. Stoltare kille
finns nog inte i denna värld…

Fredrik Holmboe

Fredrik Holmboe

Digital strateg och konsult at Dualia AB
Kroniskt nyfiken, högaktiv och fascinerad livsstudent med passion för strategisk marknadsföring som skapar reellt värde för mottagaren. Konsult inom digital marknadsföring, försäljning och projektledning i en unik kompetenskombo som ger aktivt genomslag. Som hobbyprojekt byggde han en e-postlista omfattande drygt 33 000 mottagare med fokus på internetmarknadsföring, konverteringsoptimering och copywriting.
Fredrik Holmboe
Studie visar: Googles AI har högst IQ - i nivå med en 6-årings. Gapet till tvåan mycket stort enligt studie...… https://t.co/64swm48AAx - 1 week ago
Fredrik Holmboe
No Comments

Lämna en kommentar