Amfibiebataljonens utbildningskontroll (UBK) år 2000 – Del 2 - Digital strateg och konsult för läkemedelsbranschen
15495
post-template-default,single,single-post,postid-15495,single-format-standard,et_bloom,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-11.0,qode-theme-bridge,unknown,wpb-js-composer js-comp-ver-5.1.1,vc_responsive

Amfibiebataljonens utbildningskontroll (UBK) år 2000 – Del 2

Här fortsätter redogörelsen för min utbildningskontroll inom Amfibieregementet år 2000. Den första delen som beskriver fredag och lördag kan du läsa här (länk).

Bilder som inte är mina egna är lånade från Amf1 på Facebook.

Söndag

Väl i Nyckelås fick vi tillfälle att fylla på vatten och slänga i oss en frukost bestående av höns i curry varefter vi fick återse våra “kära” Berghausryggsäckar. Nu skulle Soldatprovet, 3 mils marsch med full utrustning, avklaras på högst 10 timmar.

Marschen gick som tur var på skogsvägar och inte genom skog men var ändå oerhört jobbig. Bulid visade verkligen upp sin sämsta sida när det gällde backar uppför och utför och många svordomar åkte fram och tillbaka i gruppen. Detta var verkligen ett test där kamratskapet sattes på prov. Efter ungefär halva sträckan hade de flesta oerhört ont i fötter och axlar och många började få rejäla blåsor och tryckskador. De sista kilometrarna hade alla fruktansvärt ont och det blev många ofrivilliga raster för att folk var tvungna att tejpa om fötter eller byta utrustning till något lättare med någon som för tillfället var lite starkare. Den här dagen var Radio 180 inte särskilt populär.

Edit: Några speciella situationer som jag minns särskilt från den här dagen så här 15 år senare var bland annat hur jag och en kamrat blev så arga på varandra att vi med all sannolikhet hade börjat slåss om vi inte varit “låsta” till våra ryggsäckar. Vi var så j*vla arga på varandra. Efter avklarad UBK så skrattade vi och grät i varandras armar när vi mindes den här marschen. En annan sak var hur jag vid det laget var så tömd på energi att jag kunde känna av hur kroppen påverkades av energin från ett Mariekex när jag ätit det och hur det gjorde mig piggare i ungefär 10 minuter innan jag återigen gick in i en sorts töcken och åt ett till kex. En tredje sak var hur befälen skulle inspektera våra fötter efter marschen och hur vi satt vid vägkanten med fötterna rakt ut, utan kängor och strumpor, och hur det kändes som att fötterna skulle sprängas. Vid varje rast under hela marschen hade vi bytt strumpor och placerat fötterna i högläge för att minska svullnaden och vid inspektionen så fick vi inte ha dem i högläge och utan kängorna expanderade fötterna väldigt mycket. Smärtan var enorm och efteråt var det svårt att få på kängorna igen.

Väl framme vid vårt mål var det återigen sen kväll och fick vi genomföra eldöverfall i mörker med hjälp av närlys mot en lastbil som enligt scenariot var en “fientlig ammunitionstransport” vilket i stort gick bra bortsett från den kollapsade av all ansträngning och bara låg och skakade på marken. Han togs omhand av befäl med varm vätska och sedan fick han gå och vila på annan plats.

Därefter fick vi order om att bygga ett större tält av alla våra personliga “knäppetält” och upprätta en postplats en bit bort där vi skulle spana ut över ett fält, med order att skjuta så fort vi upptäckte fientlig aktivitet. Det gjorde oss misstänksamma och vi trodde starkt att inte heller denna natt skulle ge någon sömn.

Basen blev färdig och vaktandet över fältet började.

De som inte satt på vakt försökte sova så gott de kunde på den kalla hårda marken utan liggunderlag, iförda så mycket kläder de kunde få på sig och sammanpressade som sillar i en sillask i ett desperat försök att hålla värmen. Vid det här laget var vi fullständigt tömda på energi och det mesta skedde på ren vilja. Så här i efterhand tror jag nog att det blev på sin höjd 15 minuters riktigt dålig, kallfrusen sömn den natten och jag har aldrig varit så tacksam över att ligga tätt, och då menar jag tätt, ihoptryckt med andra killar. Deras kroppar gav värme och det var det vi hade absolut minst av just då.

Inte långt efter det att jag somnat så kallades grupp-C iväg på ett ordermöte. Det var dags att bryta upp lägret för vi skulle vidare…

Bara ett par minuter efter att vi börjat plocka ihop vår materiel så börjar befälen banka metall mot metall och skrika “GAS!!” i megafoner! Alla sliter upp och sätter på sig sin skyddsmask, som naturligtvis omedelbart immar igen, och börjar frenetiskt packa. I full C-skyddsutrustningen skulle vi ta ut all utrustningen till vägen. Det fanns ingen tid, befälen skrek och jagade på oss och allt blev otroligt komplicerat. Utan ljuskälla och med en skyddsmask som immat igen så skulle vi vara fungerande soldater och utföra enligt träning och order. Allting gick på känn och jag var i det här läget oerhört glad att jag grundutbildningen präntat in att allt hade sin speciella plats i ryggsäcken och kunde kontrollera att jag hade allt med mig utan att kunna se.

Ute på vägen fick hela kompaniet ställa på en enda lång kolonn och vi marscherade iväg på en ca 6 km lång marsch i tät klädsel och skyddsmask med tross och all extrautrustning.

Detta var en otroligt märklig marsch och något av det tuffaste jag någonsin gjort. Man hade problem att andas, det var fruktansvärt varmt i den täta klädseln, man såg ingenting och man fick snabbt en fruktansvärd vätskebrist. Längs med hela marschvägen hade befälen tänt brasor som förstärkte det surrealistiska och avfyrat tårgas för att förhindra oss från att fuska genom att lyfta på masken och andas.

Hela marschen var i ärlighetens namn ett enda stort töcken där man envist bet ihop käkarna, vägrade ge upp trots att kroppen skrek efter vila och syre, och tog steg efter steg efter steg…

Ett fullständigt isolerat töcken där den enda egentliga kontakten med omvärlden var befälens skrik att gå vidare… gå vidare…. gå vidare……

En sak som jag tänkte på om och om igen under den marschen var det som en fänrik sagt en bit in på grundutbildningen: “Hur jävligt det än är, hur fruktansvärt ont ni än har och hur mycket ni än vill ge upp… ge inte upp! Ingenting varar för evigt och det finns inget som kan stanna klockan!”

Så vi gick vidare… och vidare…. och vidare…..

Vi utförde och vi kom fram…

När vi kom fram var det morgon och vi fick lite tid att vätska upp oss igen och äta frukost.

En ny dag hade börjat!

Måndag

Efter att ha ätit frukost var det dags för ett nytt marschpass, den här gången lite kortare och väl framme fick vi reda på att vi skulle ha en stafett där vi skulle snabbmarscha gruppvis på tid bärandes en robotlåda på ca 70 kilo med sex handtag. Detta innebar att två kunde “vila” och springa bredvid medan sex andra sprang med lådan. Kollar man bara på siffror verkar det kanske inte så tungt, men vi skulle givetvis ha NU’n, stridsbälte och vapen på oss och 11,6 kilo otympliga kilon till över detta gjorde detta moment till en riktig mördare. Banan var ca 4 km lång och gick upp och ner, upp och ner. Ett ord: Bulid. Eller kanske två ord passar bättre: J*vla Bulid.

Framme vid målet fick vi order om att inom 5 minuter ha fått igång en fungerande eld. Gruppen som kom sist på stafetten fick “naturligtvis” en belöning för detta i form av armhävningar, medan vi andra fick sitta vid elden och vårda kropp och materiel i väntan på vår tur till nästa moment, tre övningar i sprängtjänst.

Först skulle vi göra en korrekt beräkning på hur man skulle lägga sprängdegen och hur mycket som behövdes för att spränga en betongvägg. Det var inte lätt när man inte fått sova på ett par dygn men till slut fick vi fram rätt siffror. Därefter fick vi tända krutstubin på korrekt sätt och sedan skjuta av en riktig laddning på en sprängplats.

Efter avklarad sprängtjänst blev det snabbmarsch tillbaka till trossarna, den här gången utan robotlåda och chockat insåg vi hur långt vi sprungit tidigare. Det blev väldigt tydligt att hjärnan inte fungerar särskilt bra när man slagit på “pannbenet” och utmattad bara springer och springer, men det var en otrolig tillfredsställelse att inse vilken bedrift vi genomfört.

Så var det återigen dags för marsch med trossen. Vi skulle tillbaka till Nyckelås vilket var flera mil bort.

När vi hade ca 5 km kvar till målet och stressat marscherar i hopp om att hinna i tid ställer sig ett befäl i vägen för oss och förklarar att “vägen är minerad, ni måste följa den snitslade banan upp i skogen istället”. En bit in i skogen står ett nytt befäl och upplyser oss om att det ligger en mindre å en bit bort som vi måste ta oss över. Vi får 5 minuter på oss att packa trossen vattentätt, vilket naturligtvis är fullständigt omöjligt. Då får vi “köpa tid” av honom, 3 minuter extra för ett varv runt en terrängbana i bara kalsonger och kängor. Jag minns inte hur många gånger vi köpte tid, men det blev många gånger vilket sög energi ur våra redan oerhört trötta kroppar. Men till slut hade alla lyckats packa sina trossar på rätt sätt och vi gick ner till vattnet där vi fick instruktioner om hur vi skulle bära oss åt. Vi var väldigt nervösa inför det faktum att vi skulle sänka ner en svintung ryggsäck i iskallt vatten och simma över, och vi blev inte mindre nervösa när vi sänkte ner trossen i vattnet och den förvandlades till en mindre jacuzzi när (nästan) all luft pressades ut. Trots min fullständigt meningslösa förhoppning att trossen skulle sjunka så flöt den och i kängor och kalsonger så simmade (läs: sprattlade, kängor är inte särskilt bra att simma i) vi över ån. Väl på andra sidan skulle vi fortsätta och här kan jag nog inte beskriva känslan när jag försökte få upp trossen på ryggen. Den hade blivit oerhört mycket tyngre av allt vatten den sugit åt sig och var i princip omöjligt att hantera själv, än mindre få upp den på ryggen. Som vanligt blev det som grupp vi klarade av uppgiften och när alla väl kommit på plats fick vi 20 minuter på oss att sätta på oss torra kläder och de knappt använda vinterkängorna.

Vid det här laget skruvades takten upp ännu mer. Vi hade ju blivit ännu senare på grund av vattenhindret och i ett rasande tempo marscherade vi tillbaka mot Nyckelås för att hinna innan angiven tid.

Med ca en kilometer kvar kollapsade ännu en kille i plutonen och vi fick hjälp av några sergeanter för att få honom på fötter igen och med oss mot mål. Trots denna extra börda lyckades vi komma i mål inom angiven tid med bara några få minuters marginal. Men väl i mål kollapsade killen igen, nu totalt okontaktbar och låg och skakade i ett chockliknande tillstånd på marken. Sjukvårdsbefäl tillkallades och de hällde i honom massor med varmt vatten och när han inte piggnade till så fördes han till slut till värmestugan. Vi andra fick en kort rast under tumultet då vi passade på att vårda kropp och materiel vilket vi gjorde genom att bland annat äta några Mariekex och dricka vatten för att förstärka vätskebalansen, samt inspektera varandras sargade fötter.

Därefter fick vi tilldelat oss ett Tält 12 och fick order om att dela ut stridsställningar runt en plats där vi skulle sätta upp det. Sedan fick vi order om att greppa allting vilket inte var det lättaste med full packning och förflytta oss in i skogen.

Där var det dags att sätta upp tältet på tid, hela 45 minuter vilket är i underkant även när alla är fräscha. Vi hann naturligtvis inte och fick riva tältet, ta alla grejorna, bära ut dem till utgångspunkten igen för att där få en ny plats angiven någon kilometer bort. Där skulle vi sätta upp tältet igen och denna gång hade vi lite saker förarbetade från gången innan, ex tältpinnar, och trodde oss ha en chans att hinna. Dessvärre hann vi inte heller denna gång och fick därför göra om hela proceduren ännu en gång med återmarsch, ny plats osv. Inte heller denna gång hann vi och fick börja om med orden “Gör om, gör rätt”! På femte försöket så verkade befälen ha tröttnat lite och därför fick vi börja köpa minuter för armhävningar, 10 eller 15 armhävningar per minut, och vi började turas om att dels göra armhävningar hos befälen en bit bort och dels sätta upp tältet. Det gjordes otroligt, och då menar jag otroligt, många armhävningar innan vi var färdiga men till slut stod tältet där och var godkänt.

Den här gången trodde jag faktiskt att vi skulle få lite sömn eftersom vi knappt sovit någonting alls så här långt, och det var nog tanken. Men det befäl, en fänrik, som vi hade med oss i vår grupp och som också skulle klara UBK’n var inte i god fysisk kondition, mådde dåligt och mer eller mindre beordrade oss att han skulle slippa sin vakt. Jag erbjöd mig att ta hans vaktpass och fick därmed två vaktpass den natten. När jag efter de två passen kom tillbaka till tältet fick gruppchefen order om att infinna sig hos befälen. Under tiden hinner jag torka min värmejacka hjälpligt (den var dyngsur, men torkar otroligt snabbt om man håller upp den en centimeter från kaminen, tror att det kan ha med den vitglödgade metallen att göra och såg hur fukten bokstavligen rök ur jackan) innan han kom tillbaka med order om att vi hade 20 minuter på oss att befinna oss nere vid vägen iförda overall, arbetshandskar och värmejacka. De som vet hur man packar en Berghaus vet att overallen ligger längst ner i ryggsäcken, dessutom var allt vattenpackat från vattenövergången, vilket utlöste en lätt panik på vissa håll. Men även det löstes, bättre av de som hade lyckats hålla ordning på sin utrustning och sämre för övriga, och väl nere på vägen fick vi utdelat infanterispadar och marscherade ut på ett stort fält i formation. Detta var lite kusligt eftersom det hade mörknat och en dimma lagt sig över ett fält som var fyllt av små högar och gropar i form av gravar. Vi tittade på varandra och undrade vart vi egentligen hade kommit. Med så lite sömn och massiv fysisk och psykisk press så hängde nog inte hjärnan riktigt med och fantasin spelade…

“Ni befinner er nu på ett öppet fält, och fienden kommer snart. Det betyder ju naturligtvis att ni måste GRÄVA NER ER! Varje stridspar ska gräva ett ståvärn där båda får plats…”. Vad det i praktiken betyder är ett 2 meter långt, 1 meter brett och knappt 2 meter djupt hål. Vi grävde och grävde medan befälen körde igång en sorts “auktion” vid en stor brasa mitt på fältet. Där man kunde köpa allt från en kall korv för 75 armhävningar till borttappad gruppmateriell. Det var många som tappat saker under alla prövningar vi ställts inför, men jag tror att korvarna kostade mest vilket kanske inte var så konstigt med tanke på hur lite energi vi fått i oss under de gångna dagarna i förhållande till hur mycket vi gjort av med.

Efter att grävt länge (har ingen uppfattning om tid, men vi hann gräva DJUPT) fick vi order om att dra hjälmunderlagen (ballaklavorna) över ögonen och ställa upp på en lång kolonn där vi höll i vapenremmen på personen framför och blev ledda i en lång runda utan att se något (under marschen lyckades några ramla ner i värn) vilket var minst sagt nervpirrande. Till slut började det flamma gult utanför ballaklavan och vi saktade in. Vi ställdes upp i formation per pluton och när vi fick lyfta ballaklavan började något som faktiskt fick tårarna att rinna. THORLEIF-CEREMONIN. Och trots att jag tänkt berätta allt i den här artikeln tänker jag inte berätta vad som händer under Thorleif-ceremonin. Den är helig. Får du chansen att uppleva den så betyder det något, det betyder att du förtjänat det… på riktigt, och har du inte kämpat dig dit så kommer du aldrig att få veta. Punkt.

Del tre i den här serien från Amfibiebataljonens utbildningskontroll (UBK) kan du läsa här (länk).

Fredrik Holmboe

Fredrik Holmboe

Digital strateg och konsult at Dualia AB
Kroniskt nyfiken, högaktiv och fascinerad livsstudent med passion för strategisk marknadsföring som skapar reellt värde för mottagaren. Konsult inom digital marknadsföring, försäljning och projektledning i en unik kompetenskombo som ger aktivt genomslag. Som hobbyprojekt byggde han en e-postlista omfattande drygt 33 000 mottagare med fokus på internetmarknadsföring, konverteringsoptimering och copywriting.
Fredrik Holmboe
Studie visar: Googles AI har högst IQ - i nivå med en 6-årings. Gapet till tvåan mycket stort enligt studie...… https://t.co/64swm48AAx - 1 week ago
Fredrik Holmboe
No Comments

Lämna en kommentar