Amfibiebataljonens utbildningskontroll (UBK) år 2000 – Del 1 - Digital strateg och konsult för läkemedelsbranschen
15490
post-template-default,single,single-post,postid-15490,single-format-standard,et_bloom,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-11.0,qode-theme-bridge,unknown,wpb-js-composer js-comp-ver-5.1.1,vc_responsive

Amfibiebataljonens utbildningskontroll (UBK) år 2000 – Del 1

Följande var det jag skrev efter det att jag avslutade UBK’n (utbildningskontrollen) som amfibieplutonsbefäl på Amf4 i Göteborg. Texten låg länge i min dator och först nu inser jag att det kan vara roligt för andra att ta del av hur en UBK såg ut en gång i tiden. Vad jag förstår så har den förändrats en del i och med införandet av Bärsystem 2000 och dylika moderniteter. Men jag antar att det är i princip samma sak nu som då, det vill säga inget sova, inget äta, långa marscher, många omöjliga övningar på ingen tid och eftersom vi alla vet att det omöjliga inte alls är omöjligt utan “bara tar lite längre tid” så blev det ofta lite knivigt. Men det gick och jag är i dag väldigt glad att jag valde banan som plutonsbefäl inom amfibiebataljonen. Det lärde mig oerhört mycket som jag har stor nytta av i dag, både privat och i min karriär.

Bilder som inte är mina egna är lånade från Amf1 på Facebook.

Utbildningskontrollen år 2000

Så, nu var det då äntligen dags för det slutliga amfibieprovet, det prov vi alla väntat med på med otroligt många olika känslor. Det var dags för Utbildningskontrollen eller UBK’n som populärt kallas. Idag har den tydligen bytt namn till det något mer precisa namnet “Övning Amfibie”. Många undrar vad som görs under UBK’n och andra som redan har gjort den är nyfikna på vad de nuvarande amfibiesoldaterna gör under sin UBK. Mycket är dock gemensamt: Man går långt, mår dåligt, sover lite och äter inte mycket. Jag ska här försöka berätta lite om Plutonbefälens UBK på Amf4 i Göteborg, som genomfördes vecka 43 (sista veckan i oktober) år 2000. Med tanke på det något speciella tillstånd man befinner sig i under UBK’n kan det dock finnas felaktigheter i tid motsvarande men i de viktiga dragen stämmer allt. Och för att vara helt ärlig, den här sammanställningen känns lite som en bedrift med tanke på att jag glömde berätta om ett helt dygn när jag återberättade upplevelsen för min far ett par dagar efter provet. Det är verkligen en speciell upplevelse, ett speciellt tillstånd man befinner sig i och en grym lärdom för livet.

Det finns även skillnader mot utrustningen vi använde då, exempelvis Berghaus-ryggsäcken som byttes ut mot Bärsystem 2000 för årskullen efter vår.

Fredag

Fredagen var dagen innan utbildningskontrollen skulle börja. Under dagen fick vi våra slutgiltiga order inför övningen och fick möjlighet att ställa frågor till vår fänrik, som själv genomfört UBK’n för inte alltför länge sedan. Men frågor som “när slutar UBK’n?”, “var i landet kommer den att genomföras?” och liknande besvarades alltid med samma “det får ni se”, “det märker ni” eller standardsvaret; “den som lever får se”. Det var således ett spänt gäng soldater som trängde ihop sig mellan dubbelsängarna på sina logement och packade sin Berghaus efter utskickad packplan. Allt skulle vara klart till 15.30 för att enligt schemat “vila inför UBK’n”. Utöver ordinarie utrustning hade vi i detta läge även fått ut ett styck “knäppetält” (en sorts gummi-presenning som i sig själv kan fungera som ett enklare vindskydd men som även kan knäppas ihop med andra “knäppetält” till ett större tält).


Armhävningar med Berghaus-ryggsäcken.
Jag klarade hela 14 stycken!

Lördag

På lördag morgon åt vi spänt vår sista frukost i matsalen, tog vår tross och ställde upp vid bussarna för transport till övningsområdet. Man märkte tydligt en förändrad attityd hos befälen till det hårdare och skrikigare läget. Inge fel fick göras, alla order skulle genomföras direkt och utan osäkerhet. Nu började allvaret och det var väldigt tydligt.

Vi bussades därefter upp till vårt mål, det mål som många gissat på, nämligen Bulid utanför Uddevalla. Bulid är känt, eller snarare ökänt, för att vara stället där plan, torr mark inte existerar och där det regnar även om det råder torka i resten av landet.

Väl framme fick hela kompaniet ställa upp på två linjer med ca hundra meters mellanrum. Det var verkligen en rå och bister dag med grå himmel och bitande vind. Befälens hårdare attityd fortsatte och var om möjligt ännu hårdare.

Det var dags att gå igenom allt materiel vi hade med oss.

Det kontrollerades noggrant, med varje föremål utsträckt med rak arm tills hela linjen av mannar kontrollerats, att man hade exakt så många kalsonger, handdukar, tröjor osv. som det stod på packplanen samt att man inte hade gömt något extra i persedlarna, t ex värktabletter, cigaretter eller snus. Det var ett par killar som försökt få med sig bland annat värktabletter och snus men det upptäcktes (mig veterligen var det ingen som lyckades få med sig något utöver det tillåtna) och dessa herrar belönades med en massa armhävningar.

Efter att, med allt darrigare armar, ha ägnat hela förmiddagen åt att rota igenom Berghausen och visa upp varenda pinal vi hade med oss så blev vi kraftfullt beordrade att packa den igen. Vi gavs 20 minuter. För dig som aldrig packat en Berghaus-ryggsäck så kan jag säga att det tar ca 30 minuter om man vet vad man gör och vi insåg att det nu var dags att bevisa, prestera och leverera. Stressen på UBK’n hade börjat…

Men det var bara en försmak av vad som komma skulle…

Efter 5-6 minuter skrek befälen som galningar; “fienden kommer snabbare än väntat, fienden kommer snabbare än väntat!!” och dessa 20 minuter kortades ner till 15 minuter och saker och ting började gå åt helvete för grabbar som inte hade fullt fokus. Stressen att klara det omöjliga, den stress som skulle följa oss under hela UBK’n hade börjat på riktigt och det var många som helt enkelt inte löste det första testet. Det blev en jäkla massa materiel kvar på den där ängen och vi var tvungna att röra på oss…

Efter att ha packat ryggsäcken och gått ut på vägen igen fick vi högst oväntat lägga Berghausen på en lastbil och kränga på oss NU’n (“Normalutrustning” – två sidosäckar som sitter på Berghausen innehållandes det absolut nödvändigaste, vatten, extra ombyte, spade m.m.) istället. Allt gruppmaterial skulle dock med, vilket inkluderade bl.a. ett antal sågar, yxor, en Radio 180 (vilken förbannades mången gång under UBK’n, skiten väger ju 13 kg) samt diverse märlingstråd och mat.

Vi skulle ut på en linjeorientering på ca 20 km under vilken vi skulle genomföra diverse övningar. Vi hade ett tidskrav på oss som jag glömt men som jag vill minnas upplevdes som gott om tid. I efterhand funderar jag verkligen vad jag egentligen tänkt med just då. Problemet var att vi snart kom underfund med att banan till 90% var förlagd i träsk och sumpmarker vilket gjorde det hela hemskt blött och kladdigt med många fot-dopp. Första övningarna vi gjorde var enkla, bedömd “kort rast” där man skulle göra alla momenten i en sådan och därefter matlagning bedömt av befälen. De två momenten hade vi gjort så många gånger så det var inga problem. Nästa moment blev dock värre; isär och ihop av vapen på tid, där vi inte fick gå vidare förrän alla klarat det. I slutet av oktober så visade sig just den här övningen bli mycket svår eftersom det inte går att plocka isär och ihop ett vapen med handskar och händerna snabbt blev kalla, stela och… mindre brukbara i brist på en bättre förklaring.

Men till slut fick alla till det vilket var tur eftersom det börjat skymma. Det blev allt svårare att hitta kontrollerna vi orienterade efter och klockan rusade allt snabbare. Stressen blev återigen väldigt påtaglig och plötsligt, när vi småjoggar på jakt efter en av de sista kontrollerna, så smäller det till ordentligt precis bredvid oss. Ett befäl hade avfyrat något och springer fram till oss vrålandes “Indirekt Eld!! Du där är träffad i benet!” och pekar på en medlem i gruppen. Vi fick lägga tryckförband på den skadade, lägga benet i högläge, bygga en bår av värmejackor och smala trädstammar som låg i diket och sedan var det språngmarsch på tid med den skadade och hans utrustning i båren. Hur långt vi sprang vet jag inte men det var rätt så långt, säkert ett par kilometer, och det blev ordentligt tungt ganska snabbt. Jag minns att jag tänkte att “det var väl f-n att det inte var jag som blivit träffad och fått vila på båren”, men sådan tur hade jag inte och det var bara att utföra.

Efter språngmarschen med skadad kamrat blev vi guidade av ett befäl genom en snårskog fram till en väg där ett nytt befäl tog emot. Det var dags att slå läger för natten och vi skulle bygga en observationsplats på ena sidan den väg vi kommit fram till och ett vindskydd och en eld en bit in i skogen på den andra.

När vi var färdiga med bygget, som vi gjorde med hjälp av våra knäppetält, fick vi laga mat och “sova”, samtidigt som två medlemmar i gruppen fick ligga post uppe på O-platsen. Det hade börjat regna vilket inte kom som en överraskning, vi var ju ändå i Bulid och vi hjälptes åt att försöka hålla igång elden i ösregnet. Det var ju vår värme och möjlighet att koka vatten och torka (läs: värma) blöta persedlar.

Precis när alla tryckt in sig i det minimala, dyblöta och kalla vindskyddet kommer ett befäl och klagar på att vår eldstad är för liten, varvid han kör upp hela gruppen och vi får åtgärda. När vi lyckats skapa en eld som bedöms godkänd och jag är klar med min vård av person och materiel så blir det min tur att vara post i O-platsen. Jag hade hoppats få sova lite innan men det var djupt inpräntat att vården kom först, sömnen senare.

Att vara post på en O-plats är ofta ganska svårt, man får absolut inte somna och i mörkret och hällande regn så är det nästan omöjligt. Men obekväma liggställningar, kalla berghällar och annat elände brukar hjälpa till och trots att tiden gick väldigt långsamt så finns det inget som kan stoppa den och till slut blev vi avlösta.

Väl tillbaka var det dags att äntligen sova vilket jag lyckades ganska bra med i ca 30 minuter trots kyla och hällande regn. Dock hade jag inte tänkt till riktigt när jag lagt mig för att sova och blev hyfsat negativt överraskad när jag vaknade. Vi hade placerat vårt vindskydd på en svagt sluttande berghäll för bättre skydd och när jag sovit på rygg hade vatten, utan att jag märkt det när jag sovit, runnit ner i min krage och blött ner hela ryggen, rumpan och baksidan av benen. Tro mig när jag säger att det är riktigt jäkla illa att vara dyblöt på baksidan av kroppen när man ska bära runt på tunga ryggsäckar. Men som vanligt fanns det ingen tid att åtgärda detta klumpiga misstag när order kom att riva allting och förflytta oss till “Nyckelås”, där övningen börjat ett dygn tidigare, så det var bara att bita ihop och utföra enligt order.

Del två i den här serien från Amfibiebataljonens utbildningskontroll (UBK) kan du läsa här (länk).

Fredrik Holmboe

Fredrik Holmboe

Digital strateg och konsult at Dualia AB
Kroniskt nyfiken, högaktiv och fascinerad livsstudent med passion för strategisk marknadsföring som skapar reellt värde för mottagaren. Konsult inom digital marknadsföring, försäljning och projektledning i en unik kompetenskombo som ger aktivt genomslag. Som hobbyprojekt byggde han en e-postlista omfattande drygt 33 000 mottagare med fokus på internetmarknadsföring, konverteringsoptimering och copywriting.
Fredrik Holmboe
Hej vänner, vill tipsa om en intressant dag fokuserad på digital marknadsföring nu i höst: https://t.co/MVVh33zy5l - 2 months ago
Fredrik Holmboe
No Comments

Lämna en kommentar